Follow

Jag är inte coach men

Extremt faktaresistent podcast om träning, kost och “hälsa”.

SEXTIOTRE! Vi snackar om reklamdokumentärer, matlådekrig och frukost! 

00:0000:00

Avsnitt 62!!!11 John är på Island och Marcs jävla knän börjar spöka. What?! Varför? Vad ska han göra?

ALSO: Island. Är bootcamp bättre än crossfit? Är rugby kul? Hjälper det att ha kört crossfit? Vad är det roliga med crossfit jämfört med annat? Vad är grejen med bodypump EJENKLIGEN? Och. Så. Vidare.

00:0000:00

Vem fan är Mikael? Är balett jobbigt? RGA?! Vad är det? Varför gör man det? Vad är grejen? Vi snackar om RGA training center i Malmö. 

Det.

Blir. 

Inte.

Fetare.

- Om man gillar att lyfta. Helvete. Also, hur bra skulle det gå för oss om vi gav oss på en RGA tävling? Vad händer härnäst? In och lyssna!

00:0000:00

Open är slut och det blir en lång diskussion om vad som var bra, vad som var mindre bra, vad som sög som fan och vart Crossfit är på väg. Det blir tvenne uppå tvenne uppå tvenne gissningar om diverse saker som lätt kan faktakollas, det blir fel namn, missförstånd om Vad Som Är Bra och Hur Man Ska Göra <tm>. Är Fraser så jävla bra egentligen? Vad gör honom speciell? Varför gör ingen annan det? In och lyssna!

Bild: David Alpsten

00:0000:00

Gnäll om HSPU-standarder adresseras - Är alla snedstränade? - Vad gör man åt det? - Vi spyr på influencers och andra kvacksalvare - Är Nocco och barbells bara hype? - Är det bra skit? 

Myyyycket skitsnack utlovas i vanlig ordning!

00:0000:00

Dietrouletten

Nu ska det gnällas om kost igen. Jag har precis som de flesta andra som har haft ett visst intresse av att bli snyggare* provat ungefär alla nya fräscha metoder att få ordning på spegelbilden. Notera att jag absolut inte jobbat det minsta med självbilden och det är väl där det fundamentala felet egentligen ligger - men skit i det, det har ju inte du heller gjort.

Som vi har diskuterat i poden och lite överallt annars, det verkar som att folk helt enkelt bestämmer sig för att ett sätt är det bästa och går all in på det ett tag innan de byter i frustration över uteblivna resultat eller att det inte höll i längden. Det är inte så konstigt. De flesta som propagerar för de olika metoderna uttrycker tvärsäkert att deras metod är 1, den enda rätta och 2, väldigt enkel egentligen. Bortsett från diverse (komiskt nog) tillkrånglade förklaringsmodeller där de försöker ta sig runt etablerade rön inom nutritionsvetenskap och beprövad metodik så grundar sig samtliga dieter på en och samma sak - avsiktlig eller oavsiktlig kalorirestriktion.

Jag skriver det igen, extra tydligt denna gången:

AVSIKTLIG

- ELLER -

OAVSIKTLIG

KALORI-

→ RESTRIKTION ←

Ok?

Om inte ok, läs ovanstående igen. Speciellt partiet som inbegriper ordet oavsiktlig.

Rasslade det till bakom ögonbrynen? Gött, då tar vi lite exempel på vanliga dieter och varför de leder till kalorirestriktion.

LCHF

När man ger sig på LCHF är det lite som att peta på ett stort getingbo med en elvisp. Det blir ett jävla liv. Lyckligtvis så är trollsvansen i regel inte speciellt militant även om den gärna uttrycker sig snarlikt busfröna på högerkanten. De har en liknande benägenhet att köpa grova översimplifieringar också. Men skit i det, till saken. När en person börjar följa de grova riktlinjerna i LCHF (Low Carb, High Fat - lite kolhydrater, mycket fett) så går de flesta ner väldigt snabbt i vikt trots att fett innehåller mer än dubbelt så mycket kalorier per gram än protein och kolhydrater. Så, varför funkar det?

Därför att när du följer riktlinjerna för den här dieten så blir det inga chips till Let’s dance. Ingen öl. Ingen pizza. Ingen cola. Inga pommes frites. Ingen kebabrulle. Inget lösgodis. Ingen glass. Ingen latte. I princip ingen av den maten som mest effektivt triggar vår hjärnas belöningssystem får ätas och därmed sjunker det totala kaloriintaget, även om du äter fet bearnaisesås med entrecote till middag och nån jävla kokosoljasmoothie till lunch. Kombinationen av högt kolhydrat och fett (och salt)-innehåll i vanlig skräpmat får oss att gå totalt bananas och överkonsumera till den grad att ÄVEN om vi i princip dricker smält smör blir det kaloriintaget totalt sett lägre över tid. Det säger mer om folks sinnessjuka matvanor innan dieten påbörjades än hur effektivt LCHF är, faktiskt.

Jag tycker dock att LCHF är bra. Inte för att det skulle fungera som bloggarna/bokförsäljarna låtsas utan för att det får folk att sluta äta så mycket skräpmat. Skräpmat är problemet från första början nämligen. Inte inaktivitet, inte frånvaron av ångestfyllda träningstimmar i veckan. Skräpmat. Punkt.

5:2

Eller 6:1, 10:4, 200:80 eller vad du nu vill. Periodisk fasta som det kallas av folk som inte (främst) försöker sälja böcker eller annonsplatser. Precis som LCHF fungerar även det här utmärkt. De som spottat ur sig den här geniala idén vill gärna tillskriva den här metoden någon sorts magisk boost av metabolismen/ämnesomsättningen. Det är fel. Hur funkar det?

Med 5:2 så är tanken att du ska äta som vanligt fem dagar i veckan och äta skitlite två. Därmed med hjälp av gud/zeus/trolleniskogens hjälp kommer din kropp bränna mer fett de övriga dagarna och därmed kommer du gå ner i (dålig) vikt. Allt som händer är att din totala kaloritillförsel sett över veckan går ner med ett gäng procent. Därmed tappar du vikt. Basta.

Det här verkar ju enkelt och bra eller hur? Givetvis lyckas folk fucka upp det här med. De tolkar “ät som vanligt fem dagar i veckan” som att de kan svulla järnet med all möjlig skitmat bara för att de två fastedagarna magiskt neutraliserar det. Nope. Du måste fortfarande skärpa dig. Du måste fortfarande äta sallad, lagad mat från basvaror och utan att överäta. Det vill säga, du kan fan lika gärna skita i att fasta och bara äta vettigt utan att svälta dig själv. Men det är ju jobbigt så de flesta letar vidare efter någon annan magisk lösning.

Veganism

Det är lite småfarligt att kritisera de här rackarna också. Man vill ju inte ha sin gård nerbränd av ett par bortsprungna medelklassungar liksom. I sig gillar jag veganism så länge man är det av empatiska skäl. Det är synd om djuren. De lider och vi äter. Vi njuter på deras bekostnad. Vi måste inte äta dem, vi klarar oss ändå. Inget snack. Problemet för mig är när de börjar yra om andra saker som att man mår så jävla mycket bättre av att äta bönor och broccoli hela dagarna. Det kanske är så men det är inte fastställt. Man kan se att de som äter veganskt har bättre hälsomarkörer i allmänhet, fine, men beror det specifikt på kosten? Njeaeeaeeeaaa. Det är inte ett superlångt skutt rent logiskt att anta att dessa personer lever hälsosammare rent allmänt och DÄRMED har bättre värden. Det är också ett ganska rimligt antagande att folk som äter fett rött kött med extra gräddsås till sin potatisgratäng inte lever speciellt asketiskt i övrigt. Därmed sämre hälsomarkörer. Vad vet vi? Inget säkert.

Det jag vet är att man kan proppa magen full med frukt och grönt med lågt kaloriinnehåll, känna sig mätt, få lägre kaloriintag över tid och gå ner i vikt. Det är precis absolut helt jävla solklart. Säg det istället för att komma dragandes med dynga som What the health-dokumentären och svajiga tolkningar av studier.

Potatisdieten

YES! Jag var fan tvungen att ha med den här. Den är så förbannat genialisk. Jag har inte orkat läsa vad upphovsmannen/kvinnan har för förklaringar till den här metodens sk. framgång, men jag utgår från att det är en massa pseudovetenskapligt dravel precis som med de andra dieterna. Här är det iallafall ganska solklart. Du har ett stört ätbeteende. Du behöver fixa det. Breda penseldrag - ät bara en sak! Vad är alltid gott? Potatis. Vad kan man bära med sig överallt? Potatis. Vad är mättande och har lågt kaloriinnehåll? Potatis. Gött. Ät bara potatis.

Folk rasar i vikt. Riktlinjerna är enkla. Koka en stor jävla kastrull potäter. Lägg dem i en ryggsäck och bär med dig överallt. Blir du sugen på något? Ät en potatis. Är du hungrig? Ät en potatis. Man (eller kvinna PKlololol) orkar inte äta speciellt mycket potatis eftersom det är så in i helvete mättande och tråkigt så kaloriintaget blir litet. Dina dåliga vanor utraderas och orkar du hålla på tillräckligt länge blir det lättare att börja om. Finns det några nackdelar med den här GENIALA metoden? Eh ja. Du riskerar att bli helt undernärd, tappa muskler, bli galen och det är inte direkt asball att gå på date med en säck potatisar i ryggan. Så klart. Men här finns iallafall potentialen att den som ger sig på det faktiskt förstår hur och varför kilona rasar utan att bli en svinjobbig tangentbordskrigare man måste trippa på tå runt.

Jag har säkert missat någon diet nu (SOM FUNKADE PÅ MIG!!!11) men ni hajar galoppen. Det finns inga magiska formler som kommer göra dig snygg. Du måste jobba. Du måste äta din broccoli. Du måste skita i godsakerna ibland. Livet är skit. Tyvärr.

Deal with it.

John Annerud

Rymdblomma 1Jag är inte coach men

*lägre fettprocent, mer muskler = perfekt liv.

Avsnitt femtioåtta! Marcs är tillbaka efter en horribel liten sammandrabbning med INFLUENSA TYP B! Han torskade 18.2 helt och gjorde en ... insats på 18.3. Fräscht! Review på det! I övrigt svajjar vi loss om den egna övertygelsen och allmäna spekulationer kring rehab! Håll till godo!

00:0000:00

Den senaste tidens tjafs mellan Jacob Gudiol och Martina Johansson har i och för sig varit ganska underhållande, det är inte ofta man får se en vuxen käbbla och ljuga inför öppen ridå om saker som lätt går att kontrollera, men framför allt så har det gjort det otroligt tydligt att vi befinner oss i post-truth-epoken där tyckande går före kunnande och sanningen är en produkt som marknadsförs och säljs oavsett om det man säger stämmer eller inte.

Jakten på bekvämlighet och simplifiering har trängt bort de gamla auktoriteterna och institutionerna. Nu är det influencers som bestämmer vad det är som gäller. En person med en miljon följare på instagram kan utan besvär få en oroande mängd av sina följare att förskjuta beprövad och underbyggd fakta som förlegad och utdaterad.

Hur galet det än är.

En dokumentär på netflix ses som mer tillförlitlig än ett uttalande från en akademisk* forskare med otaliga publikationer. Man misstror vetenskap som korrupt, köpt och ondskefull. Ett tilltalande ansikte på sociala medier som osjälviskt kämpar i "motvind" mot de stora instutitionerna och företagen kan väl knappast ha någon dold agenda? (Men köp deras bok)

Det är paketeringen som är nyckeln, precis som med de flesta andra produkter. En stel akademiker i vit rock och obefintligt intresse för sitt eget utseende ställs mot en fitnesskropp i optiljus. En lång och jobbig förklaring med trettio förbehåll och det-beror-på ställs mot två meningar med bildbevis.

En mirakelprodukt, en filosofi och en lösning ställs mot krångliga förklaringar, äckliga specialmediciner och alldeles för jobbig träning.

Lätta val mot svåra val.

Då blir det inte så svårt egentligen.

John Annerud

Försöker vara vettigJag är inte coach men

*Man måste vara tydlig med att en forskare är av akademisk sort och inte den numera lite vanligare googlat-på-fyllan-varianten.

Avsnitt numero femtiosjuo!

Vi går igenom lite knäont, openont och annat ont. Det blir YTTERLIGARE spekulationer om kommande openwodar, hur man ska hantera nervösitet inför träning och tävling, vad det beror på och vad det är bra för-ish, det snackas också om mat och hur fan man ska äta när man är skadad. Och sånt. En del stickspår och allmänt svammel.

00:0000:00

Nu är det dags att bli så där mogen igen. Ett konstant värkande knä har effektivt satt stopp för open, klasser, knäböj, frivändingar, ryck, glädje och allmänt välbefinnande. Nu är det dags att betala sina räkningar och äta sin broccoli. Det är dags att träna smart.

Jag hatar sån skit. Det är precis därför jag har hamnat i den här situationen. Hade målet med min träning varit att maximera min prestationsförmåga och förbättra min hälsa hade det här aldrig hänt. Jag har kört crossfitpass ungefär fem gånger i veckan sedan i somras och jag har inte stretchat mer än en fem-sex gånger sedan dess. Det har inte blivit många renodlade styrkepass heller för den delen. Eller kompletterande övningar för att stärka upp svagheter. Det har blivit vad som råkat dyka upp på dagens-menyn och det är inte alltid vad som passat mig bäst och jag har inte justerat eller ändrat någonting när det gjort ont någonstans. Egentligen har det inte varit en fråga om något skulle paja utan snarare vad och när.

Men skit i det. Nu ska jag styra upp läget och eftersom jag är en erfaren brodersvetenskapsman inom träning så har jag redan lagt upp min återställningsplan i tio enkla steg:

Steg ett: Fråga alla jag känner som helt eller iallafall till stor del saknar kompetens i frågan och höra vad de säger. Så fort två säger samma sak är diagnosen ställd. (Med mäktig precision.) 

Steg två: Undvika saker som gör ont.

Steg tre: Träna sådant som inte gör ont tills det gör ont.

Steg fyra: Inled en så kallad djup formsvacka.

Steg fem: Kontakta vården.

Steg sex: Kontakta vården igen.

Steg sju: Äta ipren och träna vidare.

Steg åtta: Bli hetsopererad av nån utbränd hobbykirurg i Estland.

Steg nio: Köra rehab lite halvt.

Steg tio: Börja med e-sport.

Det är inga större konstigheter. Mitt stora problem med den här mycket realistiska planen är inte utförandet eller den monstruösa sannolikheten till absolut failure i slutändan utan det är mer tidsperspektivet som gör mig nervös. Jag orkar aldrig fullfölja långsiktiga planer. Det kommer alltid någon ekorre och så dammar jag iväg in i skogen.

rehab2.jpg

Ok, jag kanske modifierar den ovanstående planen något. Jag är redan på steg fem kanske skall sägas. En förhoppningsvis snäll och/eller förstående sjukgymnast ska ringa mig imorgon och antagligen föreslå att jag kanske rentav skall ge fan i crossfit och börja träna något tråkigt men bra istället. Det kommer inte hända. Då tränar jag hellre inte alls. Jag har inte tid med sån skit. Jag vill leka. Alla stereotypa influences hashtaggar en massa buzzwords om att man skall gnugga vidare, love the grind och så vidare - fuck that. Att vara på ett vanligt gym, under ett par hörlurar, i ett par mjukisbyxor, på en jävla bänk med blicken ner i parketten mellan seten finns inte. Jag kommer a-l-d-r-i-g kompromissa bort glädjen i min träning, då slutar jag hellre helt.

Är det inte kul så får det fan vara.

John Annerud

Space flower 1Jag är inte coach men

Older Episodes »