Follow

Jag är inte coach men

Extremt faktaresistent podcast om träning, kost och “hälsa”.

"Tränar du fortfarande?”

En orolig och välmenande familjemedlem suckar lite och lägger pannan i djupa veck när hen frågar. Hen vet att jag har det lite struligt med maten, kroppen, vikten och psyket. Vem vet inte det i och för sig? Min förhoppning är att mina ätstörningar ska vara Sveriges sämst bevarade hemlighet, av den enkla anledningen att jag ser det lite som mitt uppdrag att opinionsbilda, upplysa och samtala om ätstörningar.

För gudarna ska veta att det behövs, kunskapen om psykisk ohälsa är generellt låg, men ätstörningar tycks så svårbegripligt för världen att det i min mening spelar i en helt egen liga.

Nåväl, tillbaks till den oroliga frågan. Svaret är ja.

Jag tränar fortfarande. Styrketräning primärt. Detta sker på inrådan av min behandlingsansvarige och jag är absolut inget specialfall. I stort sett alla som genomgår ortorexibehandling på Ylab tränar, antingen hemma med ett individanpassat program eller med de specialutbildade coacherna på plats.

Ortorexi innebär fixering vid mat men kanske ännu mer träning, ofta ökar man träningsfrekvensen och volymen alltmedan sjukdomsförloppet fortskrider. Till en början kan prestation, välmående eller yta vara ens drivkraft, alla fullt rimliga och sunda målsättningar på sitt sätt. När sjukdomen får fäste förändras dock någonting, man tränar inte längre för att må bra - man tränar för att slippa ångest, Ångesten är ett av de fysiologiska symptom som energiunderskottet (som ofta blir ett faktum vid extremt hög träningsmängd) ger.

Så vad händer om du tar en ortorektiker som är van att träna högintensivt 20-25 timmar i veckan och sätter upp ett totalt träningsförbud, samtidigt som hen förväntas börja äta mer mat och mer av de livsmedel som stämplats som förbjudna? Ja, naturligtvis blir ångesten helt outhärdlig. Det finns ingen mening med att en person ska utstå så svår ångest oavsett vad konventionella ätstörningsbehandlingar säger. Man behöver helt enkelt inte göra det värre för sig än nödvändigt.    

Dessutom vill vi stärka upp en svältande kropp nu när personen börjar äta mer ändamålsenligt. Vi vill inte att personen i fråga bara ska gå upp i fettmassa. För faktum är att en frisk kropp behöver lite av varje, lite fett och lite muskler. Hur bevarar och bygger vi muskelmassa? Genom styrketräning - bingo!

Sedan behöver man självklart reglera antalet tillfällen och intensiteten till mera “normala motionärsnivåer” både av hälsoskäl och för att det helt enkelt är ohållbart att träna 20 timmar i veckan för de flesta på lång sikt.

Där jag får min behandling, som jag tror på mer än allt annat i behandlingsväg jag stött på, värnar man om att hitta en livsstil som håller i längden, det gör man inte genom att förbjuda träning och komma med falska påståenden (som man säger till anorektiker på klinikerna) om att träning för alltid kommer vara minerad mark, så som alkohol kan vara för en nykter alkoholist. Det stämmer helt enkelt inte och skrämselpropaganda gör ingen friskare.

Vad jag däremot ser som djupt problematiskt är den folktro släktingens oro bottnar i - den högst levande lögnen om att träning är någonting en gör (främst) för att gå ner i vikt. Ingenting kunde vara mer fel. Träning avser repetitivt utförande av arbete för att utveckla en fysisk färdighet, det kan vara uthållighet, explosivitet, styrka och rörlighet. Ingen av dessa blir bättre per se av att man går ner i vikt.

Tyvärr verkar det vara så inarbetat i folks medvetanden att träna är lika med att “bränna kalorier” att det höjs på ögonbryn när en smal/underviktig går till gymmet och lyfter skrot.

Jag skulle till exempel aldrig klassa en promenad i syfte att bränna kalorier för att få äta mer som träning, då är det man gör en fysisk aktivitet, med förbränningssyfte. Det luriga är att många idag även använder styrketräning av CrossFit-karaktär till detta ändamål, ofta på bekostnad av teknik, form och återhämtning. Jag har gjort det själv och jag ser det i mina kamraters ögon mer ofta än sällan tyvärr - it takes one to know one. Den jagade blicken i löpspåret, i boxen, på spinningcykeln är omisskännlig. Man är inte där primärt för att bli bättre på någonting, man är där för att “få” äta.

Tänk om vi inte hade präntat in kaloristress i folksjälen. Tänk om vi inte hade hetsat folk till att träna två pass om dagen och vara medvetna om hur lång tid en måste promenera för att förbränna ditten och datten. Tänk om vi inte hade hyllat de som följer ett strikt kostschema som hjältar, tänk om instruktörer inte hade sagt till sina gruppträningsdeltagare att det är “dags att bränna bort julgodiset” iställer för att det är dags att köra ett härligt pass.

Tänk om vi istället sakligt hade informerats om hur man tränar olika färdigheter för att man vill tävla, eller för att det är kul att utvecklas och lära sin kropp nya rörelser. Tänk om vi hade talat om hur härligt det kan vara att promenera, leka och röra sig utomhus och lärt våra barn och unga att äta efter hunger och mättnad och att se måltiden som en tid för gemenskap och njutning istället för att själva stressa (försök inte, de både ser och hör) med diverse dieter, livsmedelsförbud och kalorimani.

Inget gör mig ledsnare än att se familj, vänner och bekanta vara fast i den här eviga viktstressen. Att välja träningsform efter vad som “bränner” istället för att göra det man tycker är kul är ett utmärkt sätt att döda all genuin träningsglädje. Att tro att träning är dåligt för underviktiga är är tydligt symptom på den här utbredda uppfattningen vi har lite till mans till absolut ingen nytta. Det är långt ifrån idrottens grundtanke att bränna så mycket kalorier som möjligt.

Det enda jag vill är att den breda massan skulle inse hur mångfacetterat begreppet “träning” faktiskt är och hur det kan gynna alla, inte bara någon särskild grupp.

För min del får man gärna motionera för att man vill äta mer, men då ska man vara väldigt medveten om att det är en hungertriggande metod som bara funkar för de som redan har stenkoll på varje kalori, och ibland inte ens för dem. Träning och bantning är inte, och kommer aldrig bli samma sak.

Lorena Sierra Gustavsson

BatikhäxaJag är inte coach men

Avsnitt sjuttiofyra! Vi snackar #GILLAGILL och allmänt livräddande, hjältar och wodar! Vi snackar om killar kollar på killar i boxen (och om snubbor kollar på snubbor)! Behöver man vara smart för att köra vinna i crossfit? För att vinna games? Kan man dumma sig igenom regionals? Hur är det i andra sporter? In och lyssna med er!

00:0000:00

Avsnitt sjuttiotre! Vi livepoddar lite! Eller så! Via instagram! Det snackas fotbollsturneringar, tävlingsfokus på boxar vs myspysboxar och crossfitpriser! Bara dumheter. flum och frånvaro av redigering! In och lyssna med er! 

00:0000:00

Avsnitt sjuttiotvå! Isabella Von Weissenbergs invägningsstrul! Haaaaaaal, tunn och mörk is beträdes. Discusvärldseliten i Bottnaryd! What? Hur fan gick det till? Vad hände? Hur stark bör man vara när man kör crossfit? När är det nog för din nivå? Hur viktigt är det med styrka egentligen eller är det bara flås? Snillena spekulerar i vanlig ordning!

00:0000:00

Avsnitt sjuttioett! Analys av regionals 2018 från vårt KOMPETENTA PERSPEKTIV! Så gott som garanterade förutsägelser om vad som kommer bliva utav daga på årets games! Vilka besvek oss? Vilka bevek oss? In och lyssna! 

00:0000:00

Avsnitt nummer sjuttio gästas av ingen mindre än Anna Wessman! Det blir mycket garv, dumma frågor, gissnar och annat sopigt från John och Marcs, bra svar och tålamod från Anna. Vi hälsade på henne i Växjö och tittade runt på den eh rätt fräscha idrottsanläggningen där. Vi snackade spjut (duh), träning i allmänhet, hur det var att vinna finnkampen, träningsläger, skador, livsfilosofi, disciplin och allt sånt. In och lyssna! 

00:0000:00

Avsnitt sextionio! Marcus Herou tjötar (som fan) om Functional Fitness, förbund och/vs företag, CF till OS, SM/VM, regionals, vadå 3?, Viktor Långsved och allt möjligt fräckt! Han river givetvis av en och annan anekdot på köpet! Mycket nöje! Tack till Crossfit Lund för (fräsch) lokal! In och lyssna! 

00:0000:00

Avsnitt sextioåtta! Regionalsspecial! Vi snackar om Katrins dominans i East! Röda arméns intåg i Europa! Lukas och Camilla vidare! Heartbrake när team nordic torskade på det berömda hårstråt. Hur bra var Isländskorna? Är Holte danska? Björgvin skojade till det! Hur ball är det att glo på folk som springer på löpband och så vidare!

00:0000:00

Sjukt bra form

Sjukt hälsosam?

Så går ännu en dag i vårt ätstörda samhälle och kommer aldrig igen.

Just idag är jag inte alls stark. Just idag mår jag inte alls bra. Just idag och den här perioden av mitt liv hemsöks jag av en allt annat än kär gammal ovän som i medicinska termer benämns som ortorexi/anorexi.

Just idag har jag inte speciellt låg kroppsvikt (har en styrketränat en del genom åren brukar BMI bli högre än medelsvenssons, även om jag på intet vis är muskulös i fitnessmått mätt) men en fettprocent på ungefär hälften av vad som anses optimalt för ens hälsa. Att jag inser detta beror på

1, att jag är under pågående behandling där vi mäter det med bodpod vilket är en av de mer tillförlitliga mätinstrumenten och

2, att jag har två ögon att se med, i spegeln.

- Det ser inte ut som det ska. Jag ser inte ut som jag ska. Ansiktet är för insjunket och avlångt, blodådrorna är för framträdande och när jag tar på mig jeansshortsen jag inte kunde knäppa förra sommaren ramlar de nästan ner.

Vad jag ser är en sjuk människa. Vad jag känner är svaghet, hjärnspöken och drösvis med symptom - såväl fysiska som psykiska.

Likförbannat - precis i dagarna -  kommer det fram två män i 25-årsåldern på gymmet för att nyfiket fråga om jag tävlar (i bikini förmodar jag avses underförstått) för jag var ju enligt dem så jävla deffad och i så sjukt bra form.

Ursäkta?

Ja, jag fattar, det finns en tillstymmelse till magrutor, små visserligen, men allt syns ju när man bara är skinn och ben. Att jag gjorde knäböj kan ju också indikera någon sorts träningssatsning, but still.

Att vi inte skäms? Att vi inte åtminstone stannar upp och frågar oss exakt hur långt vi låtit fitnessindustrin plus instagram i en ohelig allians förskjuta vår bild av vad som kan betraktas som normalt, sunt och rimligt. För jösses flickor (och pojkar), vad vi ser nu är faktiskt ett sjukt och ohälsosamt ideal som prånglas ut och kallas för hälsa och fitness.

När jag var ung (för det var jag faktiskt en gång) var det trådsmala modeller som anklagades för att sprida ouppnåeliga ideal. Nu kan ALLA sprida ouppnåeliga ideal med hjälp av vinklar och filter. Det är så extremt lätt att glömma, speciellt för oss som tycker att vi är så jävla woke och medvetna. Tack Gud för kroppspositivism i dessa dagar, ni som sprider budskapet om att det finns andra kroppar där ute, oredigerade och levande. Ni är fucking hjältar.

lorry2.jpg

Insikten att jag lagt ut bilder som säkerligen kan upplevas som förhärligande av en sjuk kropp knockade mig häromdagen. Jag har aldrig ens tänkt i de banorna förut. Jag är ju inte sådan, jag ser ju normal ut, ordinär. Eller? Hade jag sett mig själv utifrån hade jag inte sett hälsa, jag hade bara sett varningsskyltar. Hoppas jag. Jag kan bara be för att min blick inte är lika förvriden som de vars kommentarer om min kropp hade. Risken är nämligen överhängande att vi alla i själva verket går runt med filterblicken på, troendes att synen av människan alltid kommer med filter och maximerad struktur.

Att den medicinska gränsen för anorektisk fettprocent för kvinnor går vid 18,5 och coacher med flera förespråkar att deras atleter lever sina off seasons på 14-16 bidrar också till normaliseringen i fitnessvärlden. Jag träffar hela tiden tränande tjejer som inte ens tävlar men som inte haft mens på flera år och tycker att det är helt i sin ordning i kombination med en diet som knappt räcker för att hålla stillasittande Berit, 61 på fötter samtidigt som de har en träningsmängd likt en elitidrottare.

Som ni ser så tycker jag att jag är så jävla medveten men ändå sitter jag här, med en diagnos som rör sig i farozonen mellan anorexi och ortorexi. Jag säger inte att idel detta kan utlösa en ätstörning. Idag har jag valt att inte beröra de fysiologiska orsakerna. Det här en en möjlig kulturell orsak. Den yttersta konsekvensen av dagens fitnessideal.

Här sitter jag. Och undrar vad fan som hände.

Lorena Sierra Gustavsson

Woke AFJag är inte coach men

Avsnitt sextiosju! John och Marcs besöker Crossfit Linné i Växjö och snackar med två av skaparna av crossfittävlingen Epic Day! Det blir en lång jävla diskussion där John knappt hörs (vilket är positivt), en spotmaskin hörs nästan mer (vilket är negativt) men Anton och Elias hörs bäst! Det viktiga framkommer - Vad Epic day är? Vad som gör den epic, hur de tänker med säkerhet, vad som är viktigast med tävlingar, vad som gick fel förra gången, vad som gick rätt och allmänt dravel från John och Marcs! Härligt? Ja. In och lyssna!

Samma pod i videoformat:  

00:0000:00

Older Episodes »